Zombie
Ni vet när man är jätte jätte kissnödig. Och det blir tusen gånger värre när man kommer in på toaletten och man ska ta av sig byxorna och lyfta toalocket, bara för man är så nära.. Så känner jag alltid när jag ska hem. Ju närmare jag kommer min lägenhet ju mer stressad blir jag, känns som jag ska bryta ihop när som helst om jag inte får komma in i trygghet. In i min mörka lägenhet, ensamhet, vara mig själv.
Varje dag på jobbet börjar i zombieläge, för jag har drömt/tänkt/dagdrömt hela natten och morgonen, i duschen, på bussen, tills jag kommer in på jobbet och stänger av mp3'n. Min hjärna är helt mjuk av tankar på honom, på mat, varför är jag så värdelös? hur kan man misslyckas så ofta som jag? jag gör vad som helst för honom, vill att han ska ha det bra, ändå lyckas jag alltid gå över gränsen, gör han irriterad, arg. och jag vill så gärna bli smal, smalare, jag vill fan bli smalast. jag vill att folk ska reagera när dom ser mig, vill vara precis på gränsen mellan fint smal och läskigt smal. Nästan luta lite mer åt läskig. men hur mkt jag än vill och hur mkt jag än försöker så misslyckas jag. jag är fortfarande bara smal, lite smalare än de flesta, men det duger verkligen inte. jag är medelmåtta.
Mot slutet av arbetsdagen har hjärnan fått vila, då är jag så upptagen med att prata med mina kompisar och faktiskt göra mitt jobb. minutrarna innan jag slutar mår jag som bäst, då vill jag stanna där för alltid, vill aldrig mer vara ensam. men när jag stämplar ut och bytt om så börjar tankarna smyga sig på igen. då får jag bråttom hem, det är då den där paniken kommer. måste hem fort, vara ensam. nu är jag ensam igen, fredagkväll, jag orkar inte träffa någon, vill bara ligga i sängen, vara zombie.
