summergirl

..Ordet känns så allvarligt. En nykterist är någon som har vart alkolist och tvunget måste sluta dricka för all framtid, som aldrig kan ta ett glas vin till maten igen för att riskera att råka dit. jag har inga problem med alkoholen, ..jo det har jag. men jag är inte beroende. mitt problem är att jag dricker för ofta, nån gång under vardagarna, och sedan varje fredag och lördag. i aldelles för stora doser. så fort jag blir lite påverkad så kan jag inte sluta dricka sen, finner ingen gräns. sedan blir jag arg, på honom, som jag älskar mest, han gör mig aldrig något ont. det är jag som är dum i huvudet och bråkar, bits, rivs. jag hatar mig själv. jag skämmer ut mig. jag vill ta livet av mig. jag får sån sjuk ångest och ja.. tro det eller ej, men jag har börjat skära mig!! herregud!! detta trodde jag aldrig om mig själv, har aldrig fattat varför andra gör det. men jag har haft sån ångest över hur jag betett mig mot honom, och hatat mig jsälv och velat traffa mig själv på nått sätt. ett litet, bara sådär irriterande, snitt, där höftbenet sticker ut. så det svider lite. inge blod, inget mer än så. sedan när man får ångest trycker man lite på höften så det svider. då lättar ångesten, för man har straffat sig lite grann. är jag sjuk?

jag ska iaf sluta dricka. jag känner folk som har gått ner 3-5 kg på en månad av att inte dricka. men hur gör man?

Ni vet när man är jätte jätte kissnödig. Och det blir tusen gånger värre när man kommer in på toaletten och man ska ta av sig byxorna och lyfta toalocket, bara för man är så nära.. Så känner jag alltid när jag ska hem. Ju närmare jag kommer min lägenhet ju mer stressad blir jag, känns som jag ska bryta ihop när som helst om jag inte får komma in i trygghet. In i min mörka lägenhet, ensamhet, vara mig själv.

Varje dag på jobbet börjar i zombieläge, för jag har drömt/tänkt/dagdrömt hela natten och morgonen, i duschen, på bussen, tills jag kommer in på jobbet och stänger av mp3'n. Min hjärna är helt mjuk av tankar på honom, på mat, varför är jag så värdelös? hur kan man misslyckas så ofta som jag? jag gör vad som helst för honom, vill att han ska ha det bra, ändå lyckas jag alltid gå över gränsen, gör han irriterad, arg. och jag vill så gärna bli smal, smalare, jag vill fan bli smalast. jag vill att folk ska reagera när dom ser mig, vill vara precis på gränsen mellan fint smal och läskigt smal. Nästan luta lite mer åt läskig. men hur mkt jag än vill och hur mkt jag än försöker så misslyckas jag. jag är fortfarande bara smal, lite smalare än de flesta, men det duger verkligen inte. jag är medelmåtta.

Mot slutet av arbetsdagen har hjärnan fått vila, då är jag så upptagen med att prata med mina kompisar och faktiskt göra mitt jobb. minutrarna innan jag slutar mår jag som bäst, då vill jag stanna där för alltid, vill aldrig mer vara ensam. men när jag stämplar ut och bytt om så börjar tankarna smyga sig på igen. då får jag bråttom hem, det är då den där paniken kommer. måste hem fort, vara ensam. nu är jag ensam igen, fredagkväll, jag orkar inte träffa någon, vill bara ligga i sängen, vara zombie.